Som en dagbok
Den här bloggen kommer vara otroligt personlig och ärlig, helt utan filter. Den kommer säkert provocera många men tanken är att den ska fungera som slasktratt till mig och förhoppningsvis kunna skänka lite tröst hos någon annan som känner precis som jag ibland och alldeles ensam i dom känslorna. Eftersom jag kommer vara så extremt personlig kommer jag vara anonym och jag kommer inte använda några namn i respekt till min familj.
En liten sammanfattning av oss.
Jag och min sambo har vart sambos i lite mindre än ett år. Vi har två barn vardera sen tidigare, alltså fyra tillsammans. Barnen är 10, 9, 7 och 7. Vi har hans barn varannan vecka och mina i dagsläget 3 helger i månaden och varje lov. Han har god relation till barnens mamma, inte alltid helt enkelt! Jag har usel relation till barnens pappa av många olika anledningar och nu en vårdnadstvist. Aldrig någonsin enkelt. Jag har under ett år pluggat 100%, jobbat 80%, pusslat med allt va livet innebär så nu sen 2 månader tillbaka är jag sjukskriven för utmattningssyndrom. Det är en svår sak att erkänna. En svår sak att förklara för någon som inte vet vad det innebär eller gör men en människa. Jag är en högpresterande person med alldeles för höga krav på mig själv.
Om jag hade haft facit på hur jobbigt allt skulle bli så vet jag ärligt inte om jag hade gett mig in i det här. Jag vet inte hur många gånger jag ställt mig frågan, är det värt det? Är det värt det? Jag hoppas det. Jag är fortfarande inte helt 100 på det.
Allt som man tvingas möta. Alla känslor man ska hantera. Avståndet jag fick med flytten till vänner och barnen. Allt man ska klara av att hantera.
Sen blev ju mitt liv helt uppochnervänt när jag flyttade hit. Inte bara för flytten utan även andra saker. Det blev soc utredningar pga barnens pappa, vårdnadstvist startades, mina barn mår otroligt dåligt, min pappa fick en stroke, en nära vän till mig gick bort. Ja minst sagt har det varit tungt ett tag. Samtidigt ska jag kämpa med att få ihop livet i bonusfamilj som är allt annat än enkelt.